Från Egyptierna till Efterkrigstiden

Forntidens egyptier var de första som beredde och brände takpannor i lera. Sedan färdades den här kunskapen till Europa via Italien. Men det dröjde ända till 1100-talet innan lera blev ett etablerat takmaterial i de nordiska och baltiska länderna. Tack vare den utmärkta lera som hittades i delar av regionen har vi dock haft en stark tradition här i nästan tusen år. Tills ganska nyligen tillverkades alla takpannor för hand - leran pressades i träformar och brändes sedan. Men efterhand förbättrades och industrialiserades produktionen - framför allt efter andra världskriget. Och på 1960-talet blev slutligen tillverkningen av takpannor i lera en modern process som kunde utnyttja förbättringar inom framställningen av betongpannor och tvärtom. Lertegel är ett av våra vanligaste takläggningsmaterial.

Betong är ett mycket yngre material än lertegel. I mitten av 1800-talet rådde brist på lera i Centraleuropa. Därför började man att blanda sand, cement och vatten för att forma det till takpannor. Metoden spred sig snabbt i området men det tog ytterligare hundra år innan den slog igenom ordentligt. Efter andra världskriget gjorde enkla pressar det lättare att tillverka dem, men alla takpannorna gjordes fortfarande för hand. I och med byggboomen på 1950- och 1960-talen utvecklades nya maskiner som kunde rationalisera produktionen. I slutet av 1960-talet hade tillverkningen av betongpannor industrialiserats helt och i dag är det ett av våra viktigaste takläggningsmaterial. Takpannor i betong tillverkas av sand, cement och vatten i ungefär samma former och modeller som vanliga lertakpannor.